Tillväxt – eller lever vi i en tillvaro eller frånvaro?

Detta är en monolog ur C Eriksson Max, skriven och framförd av Claes Eriksson.
Mer material från föreställningen hittar du här. 

Förresten vad är en föreställning? Det är ju inte bara på teatern som det finns föreställningar. Det finns ju lite var stans. Innan finanskrisen slog till härom året så hade ju alla ekonomer en föreställning, om hur framtiden skulle bli. Den hette ständig tillväxt den föreställningen. Men så sa tillvaron ifrån och istället för en tillvaro av tillväxt så fick vi en frånvaro av tillväxt och föreställningen blev inställd. Vad förvånade de blev, alla ekonomerna. De trodde inte sina egon.

Jag undrar över tillväxt. De sänker skatterna för att folk ska få mer pengar över , för om de får mer pengar över så kan handla mer och då växer tillväxten. Tillväxt, vad är det för växt? Min morfar var trädgårdsmästare och hand odlade inga tillväxter. Tillhör tillväxt växtriket? Jag kom in i en affär, där sålde de 36 olika sorters schampo. Jag ska bara tvätta håret, sa jag, varför finns det 36 olika sorters schampo är det bra för hårväxten. Nej, men för tillväxten!

När vi handlar växer tillväxten, när vi inte handla vissnar tillväxten, när vi handlar lite vattnar vi tillväxten, när vi handlar mera gödslar vi den. Men om man går i baklås och inte vill handla ska man ha dåligt samvete då? Åker man snålskjuts då och hamnar i tacksamhetsskuld? Alltså blir man en parasit som parasiterar på alla dom som gör rätt för sig, alla shopparna alltså? Alla dom som drar sitt strå till stacken och lägger två strån i kors.

En gång köpte jag fem tvålar, fast jag bara skulle ha en. Det gick inte att köpa en, det fanns bara fem pack. Jag bidrog alltså fem gånger mer till tillväxten än vad jag annars skulle ha gjort. Sen såg jag på rapport den kvällen, att hushållen måste öka sin konsumtion. Ojojoj, tänkte jag, det har jag redan gjort!

Vissa växter trivs bäst i vissa länder. Just ni trivs tillväxten bäst i Kina. Men jag undrar, den tillväxten som dom har i Kina är den ekologisk, är den krav odlad? Det tror inte jag. Hur ska vi förhålla oss till Kina, det är så mycket som är annorlunda där. Där har dom ju en helt annan religion, där säger de inte ”Vår Herre” utan ”Vår Rulle”!

Förresten, jag var i Indien, då kom det fram en Indier till mig och ”Hin du”, men inte fan ”Han jag”.

Ingen vet vart Haren har sin gång men frågan är om man behöver den informationen.

Eller som den unge komikern sa till mig:

”Folk skrattade när jag sa att jag skulle bli komiker, men nu skrattar de inte längre!”

Fårplanschen – eller hur många ben har Alliansen?

Monolog ur C Eriksson Max, mer material från den föreställningen hittar du här

Claes Eriksson kommer in på scen bärandes en stor tavla med några får på.

Jag tänkte prata lite om Maud Olofsson

Förresten… Det var två får som möttes på en äng.
”Bääää”, sa det ena.
Och då tänkte det andra
”Fan också, det skulle jag ju säga!”

Som sagt Maud Olofsson. Hon har ju fått kritik för att hon har gått för hårt fram med Centerpartier. Centerpartiet är inte vad det en gång varit, menar särskilt tradiotionalisterna i partiet. Det är för lite Fälldin över Centerpartiet.

Ni kommer ihåg Fälldin, det var han som hade en bror som var poet. Nils Fälldin, å som skrev den där dikten.

”Det gick små får på min sommaräng, som maräng såg dom ut.”

Sen kom man ihåg Fälldin kanske framför allt för hans pauser. För att han dröjde så innan han svarade eller uttalade sig. Han kom inte riktigt igång med sina argument på stört som alla andra gjorde utan det blev alltid en paus innan orden kom. Och det är kanske den här pausen som man minns bäst när man tänker på Fälldin. Han är nog den enda politiker man kommer ihåg för vad han inte sa. Många gjorde sig lustiga över den här egenheten och menade att han var trög tänkt, men det var han inte alls, han tänkte efter innan han sa något. Han var ensam om det.

Och det finns en historia om Fälldin som visar att han inte alls var trögtänkt. Han var ute och åkte tåg med Maud Olofsson just och så åkte de förbi en äng med massa får och då sa Fälldin:
”Där gick det 638 får”
Å Maud Olofsson blev väldigt förvånad och sa:
”Men herregud hur kunde du räkna dem så fort?”
”Enkelt”, sa Fälldin. ”Jag räknade benen på dem och dividerade med fyra.”

Division! Ett underskattat räknesätt.

Men Maud Olofsson är ju faktiskt motsattsen till Fäldin, hon är kvinna, hon röker inte pipa, hon har inga får och hon kommer absolut inte att bli ihåg kommen för sina pauser. Däremot är hon bra på att dividera.

Men hon har det inte lätt Maud Olofsson i Alliansen det måste man förstå. Alliansen menar ju att alla ska få göra som de vill i princip. Tillskillnad från socialdemokraterna som Alliansen menar vill att ingen ska få göra som de vill. Men det finns ju nyanser i Alliansen. Alliansen har ju också fyra ben, precis som ett får. Dels är det centerpartiet med Maud Olofsson som tycker att man nästan ska få göra precis som man vill. Sen är det folkpartiet som tycker att man kanske ska få göra precis som man vill. Å så är det Moderaterna som tycker att man Absolut ska få göra precis som man vill å så är det Kristdemokraterna som tycker att man ska få göra som man vill om man gör precis som Gud vill.

Å av detta har vi nu fått en situation där de som vill att vi ska göra som vi vill gör som dom vill så mycket att alla andra som också vill göra som dom vill inte kan göra som dom vill. För när de ska göra som de vill så är det dom vill något som dom andra inte vill. Och eftersom det också kan vara något man vill alltså att andra inte ska få som dom vill så har dom bara sett till att det bara kan bli som dom vill inte som dom andra vill.

Positiv – Eller varför misströsta?

Igår visade SVT första akten av C Eriksson Max. Fantastisk som vanligt och underbart av SVT. Kommer försöka publicera lite texter från föreställningen, börjar med inledningssången Positiv. Fler texter från C Eriksson Max – finns här

Text och musik: Claes Eriksson

Fåglarna kvittrar, blommor slår ut
Solen går upp varje dag
Trots att så mycket börjar ta slut
Å framtids tron verkar svag

Läget beskrivs ibland som akut
Men ett vet i alla fall jag
Fåglarna kvittrar och blommor slår ut
Å solen går upp varje dag

Jag kanske verkar naiv, men jag är positiv.
Ja, det är min nya giv att vara positiv.
Finns det något alternativ än att med frejdiga kliv,
gå mot sitt framtida liv positiv?

Tidningsrubriker skriker ut hot
mot vår planet varje dag.
Giriga skor sig och tar emot
otroliga vederlag

Hur ska det gå för vårt lilla klot
det undrar nog flera än jag.
Men fåglarna kvittrar och blommor slår rot
å solen går upp varje dag

Jag kanske verkar naiv, men jag är positiv.
Ja, det är min nya giv att vara positiv.
ja pessimismen fördriv, gör varje dag attraktiv,
så jag vaknar till liv positiv

Det är inte det att jag stoppar mitt huvud i sand som en struts.
Det är inte det att jag blundar för realiteternas smuts.
Det är bara det att jag vill gå mot framtiden med mera studs.
Ja, jag vill ha skjuts.

Jag kanske verkar naiv, men jag är positiv.
Ja, det är min nya giv att vara positiv.
Och om tendens får liv att man ska bli negativ
så står jag här på pin kiv positiv.

Spring by night

Vackra vårblommande träd utanför centralstationen i Göteborg.

Vackra gröna björkar på väg ner mot Kortedala torg.

det finns ett konditori med Napoleonhattar…

Hagmans konditori har spelat färdigt men har ni läst programbladet så noga att ni nu vet vilket som är Claes Erikssons favorit konditori? Jo, det går att hitta i Vara centrum och är Café Nordpolen.

Det är ett konditori av det mer traditionella slaget och visst serveras flera olika sorters kaffe men också traditionella konditori produkter och en rad småkakor. Kanske till och med en och annan Napoleonhatt.

Det är ett väldigt trevligt konditori (och även om jag inte är mycket för att göra reklam för företag och produkter så tror jag inte att ni som inte har ett ärendet till Vara kommer rusa dit bara för att jag skriver om det.) Det trevligaste med hela stället är att man inte behöver bära brickan med te eller kaffe själv och på så sätt riskera att spilla på hela sig. Utan istället beställer man, sätter sig sedan vid ett bord och väntar och så kommer någon ut med en bricka med vad det nu är du har beställt.

Det här är vad jag beställde. Fast Nordpolen är väldigt traditionellt så är jag glad att de vågar bryta en del konventioner och har slutat att servera leverpastejmackan med saltgurkan som jag ändå aldrig äter upp. Visserligen så saknade jag den smak som gurkan efterlämnade men jag föredrar mycket hellre det här. Det är förändring i lagom proportion det.

Så konditori Nordpolen är inget märkvärdigt, det är på alla sätt väldigt alldagligt. Men det är också det som är det underbara. Här är en skön hemma miljö, just så familjärt som man vill att ett konditori ska vara. Här har allt bakats och det känns, det märks att de älskar det de gör, det syns på allt ifrån leverpastejmackan till småkakan till de vansinnigt vackra och till synes mycket smarriga tårtorna.

Om det är det här herr Eriksson vill ha när han går på konditori så kan jag förstå att han blir stressad och lite lätt frustrerad på caféerna i Göteborg. För de är allt som oftast väldigt långt ifrån det här.

Leif, vad har du gjort?

Att lyssna på dagens debatt och politikernas prat om vapenaffärer i Saudiarabien är som att åka tillbaka i tiden. Jag tänker på Bofors men jag tänker också på det som kom före Bofors nämligen Leif. Filmen som talade om mutaffärerna i Bofors innan de ens hade hänt. Okej, en kort sammanfattning för er som lyckats missa denna del av svensk filmhistoria.

Leif en kanonfilm av Claes Eriksson

Leif handlar om det fiktiva samhället Rotum (mutor baklänges). Där finns vapenfabriken Rotums Kanoner och krut som, för att citera direktör Gunnar Volt ”säljer vapen illegalt till varenda jävel”. En viss oro i deras verksamhet uppstår i och med att en insändare publiceras i tidningen som avslöjar deras verksamhet. Det påbörjar en katt och råtta lek där företagets styrelse försöker smita ifrån polisen och deras enda lösning tycks vara att få tag på Leif så att han kan ta tillbaka allt han sagt. Mot filmes slut när de fortfarande inte har hittat den verkliga Leif har de tillslut ett möte med polisen där de och representanter från stora delar av samhället försöker övertala dem att Rotums Kanoner och Kruts arbete är livs avgörande för hela samhället. Det hela vänder och det visar sig att även polisen vill tysta ner Leif eftersom regeringen ”inte alls vill ha en sådan här skandal på halsen”. Problemet är ju bara att de inte vet vem Leif är. Tillslut får de resultatet från en forskare som har kommit fram till att Leif inte är någon annan än direktörn själv som i sömnen har skrivit insändaren till tidning. Han förstår då att han egentligen mått väldigt dåligt av sitt arbete och gör om hela fabriken till ett löpande band av dansband.

Frågan i filmen är den samma som hos oss idag. Om vi inte säljer våra vapen till krigsförande länder vad ska vi då leva av, vad kommer då hända med Rotum?  Gunnar Volt försvarar gärna sina vapenaffäerar med att hans fabrik är en viktig del av stadens välmående. ”Om folk inte hade ett arbete att gå till vad skulle hända med sammanhållningen då?” säger han till sin kollega som börjar ifråga sätta verksamheten.

Men det är inte bara Gunnar Volt och hans kollegor som försöker rädda företagets anseende. När företaget väl konfronteras med polisen så är de uppbackade med hembygdsföreningen som har med sig 3000 namnunderskrifter som kräver att Leif har fel och att han ska ta tillbaka allt han sagt och med fackförbundets ordförande som argumenterar att vi lika väl kan sälja vapen till Iranierna eftersom någon annan annars skulle göra det. Han menar också att det inte alltid är det rätta att agera om man ser att något är fel. Med på mötet finns också kommunalrådet som tycker att verkligheten är att föredra framför sanningen.

Det känns så bekant alla deras synpunkter så här drygt 25 år senare. Fast vi har gått igenom så mycket, lärt oss något så är vår argumentation idag den samma som då. Vi kan lika väl sälja vapen för annars gör någon annan det, vi måste sälja vapen för vad ska vi annars leva av? I debatten får man idag känslan av att vapenexporten laglig eller ej varit helt avgörande för hela den svenska tillväxten och dagens svenska (om än relativa) välstånd. Precis som i Leif från 1987.

I filmen tar Leif tillbaka allt han sagt. Rotum andan återställs och lugnet återvänder till det lilla samhället och här slipper regeringen obehagliga frågor och ingen minister behöver avgå på grund av för stort medialt tryck.I verkligheten så behöver våra ministrar i alla fall ta ett visst ansvar, media ställer i alla fall en del tuffa frågor och samhällets invånare står inte helt bakbundna bredvid och försvarar vapenindustrin eftersom de förstår att deras välstånd eller brist på välstånd inte beror på eller borde vara beroende av vapenindustrin. Allt blir till sist så bra som det bara kan bli på film. Men i verkligheten fortsätter vi att stötta krigsförande regimer eftersom det sägs vara, precis så som Gunnar Volt själv sa, bara ett litet krig, lång, långt borta.