Skriven och framförd av Claes Eriksson i föreställningen C Eriksson Max
Klockan slog elva.
Ingen brydde sig.
Så den gick.
Klockan alltså.
Den gick. Och tiden.
Tiden gick ut.
Fast den var inne.
När tiden är inne
kanske den är ute.
Tiden kanske har gått.
Ut.
Så gör den ibland.
Tiden går ut.
Men den går aldrig in igen.
Ändå är tiden inne ibland.
Plötsligt är den bara inne.
Hur kom den in?
Vi förstår inte hur det gick till.
För vi lever under tiden.
Hela tiden.
Kanske ska man låta
tiden vara.
Och låta den gå.
Ut.
Men om tiden har gått ut
kanske vi måste gå ut
och leta efter den.
Och leta genom tiderna.
och då kanske vi hittar
en annan tid.
Som inte är vår.
Eller också så hittar vi
väldigt mycket tid.
Så att vi får tid över.
Då kan vi ta in den
tiden.
Och så kan vi sitta där
och titta på den.
Och säga:
Nu är tiden inne.
Den enskilde medborgaren 